Konsten att vara

 

Vi hade enskilda samtal med denna nya kvinna som det är tänkt ska stötta oss i skolan de kommande två åren. 

Synd bara att hon inte verkar ha någon kunskap eller förståelse om depression och psykisk ohälsa.

 

Förra året så klarade jag skolan bättre än för väntat. Jag är stolt över mina betyg. Visst jag gick knappt i skolan på två månader. Okej jag hoppade av två kurser och fick ändå F i två ytterligare. Men jag klarade mig. Jag överlevde. Och i de andra kurserna fick jag bra betyg. 

 

Att behöva stå upp för sina rättigheter till hjälp och kämpa för förståelse, det är jag så trött på. Det här är en lärare. Hon ska vara min mentor. Hur ska en klara vardagen om inte ens vuxna människor kan bete sig på ett rimligt sätt? Jag önskar så innerligt att det fanns någon slags fortutbildning för lärare (människor) om typ: hur en behandlar elever med psykiska svårigheter, vilket stöd och vilken hjälp skall erbjudas?

Allt denna nya kvinna som jag fick presenterad för mig två timmar tidigare gjorde var nämligen att ifrågasätta. Det kändes som ett förhör. Jag var tvungen att försvara mig och de beslut som tagits kring min skolgång och att ja jag måste faktiskt gå till bup även om det kanske krockar med skola och ja jag prioriterar bup och ja ja ja. Det ska inte få vara såhär! Vi måste slippa detta. Snart. Annars blir jag galen (eller det är jag väl redan som hoppas på något bättre).

 

 

Idag var jag på Panda da Panda på Gröna Lund och han är så bra. Nu ska jag berätta varför han är så bra.
Han vågar.

Panda da Panda sjunger om självskadebeteende. Sånt som så många inte ens tar på allvar. Sånt som en tror att en är ensam om.
Han vågar.

Inspirerad av att Panda da Panda vågar ska också jag våga. 

 

Jag vill inte romantisera. Jag vill inte att ni ska tro att antalet sår eller ärr visar hur sjuk en varit. Jag vill inte att någon ska tro att jag var stolt över mina sår. För det var jag inte, och vill inte att någon ska vara. Det som vi däremot ska vara stolta över, är våra ärr. De ihopläkta såren.

Det är ärren, inte de öppna såren, som visar att en kämpat. Klarat sig. Kanske med nöd och näppe.

De öppna såren var inte det vackraste på mig, men mina ärr är inte läskiga. För de har läkt. 

Jag är stolt över mina ärr. 

Jag menar inte att en ska skämmas över sår. Jag har aldrig valt att gå med långärmat, ha extra armband, inte använda shorts. Jag har valt att inte vara stolt, men inte låta såren eller ärren kontrollera mig. Vill jag ha kortärmat ska jag få ha det. Tittar någon extra så får hen titta. Är det jobbigt för mina vänner så får jag trösta dem. Om vi låter våra sår, ärr, kontrollera oss kommer vi nämligen bara må sämre. Vi kommer sjunka ned i en skam som kommer att ge ångesten ytterligare en vrå att krypa in i.

Låt inte ärren eller såren kontrollera dig. Då mår du bara sämre. Vill du ha kortärmat, ha kortärmat. 
Vi vågar.

 

Med det menar jag dock inte att det för alla är rätt att ha kortärmat. Du ska självklart ha precis det som du känner dig bekväm i, men var inte rädd för att ha kortärmat på grund av röda streck. Med det menar jag heller inte att jag ignorerar att andra kan bli triggade av att se mina ärr, eller sår, så som jag skulle kunna bli om jag såg någon annans. Men att fokusera på att själv bli frisk i första hand, innan en hjälper andra, är faktiskt bara bra.

 

Jag har inga sår på mig längre. Jag har bara ärr. Och över det är jag så himla stolt. 

Nästan 4 månader skadefri, och jag är så stolt över det. Över att jag kämpar varje dag. Över att jag inte fallit tillbaka på så pass lång tid. Den stoltheten jag känner, kommer ni alla andra som är fast också känna.

"Så ta mitt ord, istället för ditt liv" en dag kommer vi kunna säga "nu när jag tänker tillbaka på allt, har jag ett leende på läpparna, för det gjorde mig stark"

I förra veckan ringde jag till BUP Huddinge. Satt i telefonkön där de hela tiden säger: 

Du står fortfarande kvar i kön, som om en skulle känna sig mindre oviktig då. 

Idag mejlade jag min läkare på Bup Huddinge, för ingen har ringt upp mig och jag vet att det är henne jag ska kontakta då. 

 

Det låter inte som en stor grej att ringa ett samtal, skicka ett mejl, be om en tid - men för mig är det en stor grej.

För ett år sedan vågade jag inte ens säga BUP högt. För ett halvår sedan var jag så långt nere att jag aldrig bett om hjälp. Nu? Nu är jag så fast besluten vid att bli frisk att jag tar kontakten själv. Ingen behöver säga till mig att; Regina det kanske är dags att få en tid. Du har ändå inte gått dit på hela sommaren.

Jag vet själv. Jag vet själv att nu jävlar har det skitit sig.

 

Medicinen funkar inte, jag är nedstämd, sover inte ordentligt, blir arg för allt, humörsvängningar. Jag tappar koncentrationen för det enda jag kan tänka på är ångestklumpen i bröstet och vad den säger till mig att göra mot mig själv. För några månader sen, det räcker med tre, så skulle jag ha lyssnat och lagt mig ned i en hög av ångest och självhat. Nu står jag upp i samma hög och ringer, mejlar, skriker till de jag fortfarande tror ska hjälpa mig.

 

Men rädslan. Rädslan är överallt. Jag vill inte sjunka genom botten igen. Jag vill inte ligga under högen av skit i form av självhat och ångest och tårar ihopkletat till kompakt cement. Jag vill vara lycklig. 

 

Jag vill vara lycklig.

 

Jag vägrar förlora igen.

Jag tänker inte börja från början, jag tänker inte skriva det här i kronologisk ordning, mestadels för att jag inte vet var början är. Jag tänker inte skriva om min mammas värkarbete som tillslut resulterade i att lilla jag ploppade ut, jag vill inte skriva om min dagistid eller hela grundskoletiden bara för att lista ut var något gick snett. Jag tänker hoppa omkring i min historia, jag tänker skriva om andras berättelser jag tänker gråta, skratta, skrika här. För ibland behöver en bara ett utlopp, och något som en känner är viktigt. Jag tycker att det här är viktigt. Att få dela med mig och kanske hjälpa någon som är helt vilse i ett hav av betyg, press och stress. Precis som jag var.

Jag döptes till Regina. Jag heter Regina. Jag är Regina. 

Ibland hatar jag mig själv och ibland hatar jag alla andra. 

Ibland älskar jag alla andra tillräckligt för att älska mig själv.

 

Det senaste året har jag tillbringat så mycket tid i Bups väntrum, Bups samtalsrum, Bups akutmottagning, Bups klinik. Jag har lagt ned så mycket energi på att inte må bra och jag har lagt ned så mycket av min själ i att bli frisk men hittils har det inte blivit som jag velat. Den där jävla (ja en får säga jävla, ingen är perfekt och om sjukdomar får man svära) depressionen släpper inte greppet och ångesten har sådant fast tag att jag undrar om den inte bara är en del av mig. Det kanske är så det ska vara helt enkelt.

 

Jag föddes med ångest. Jag har ångest. Jag är ångest. 

Ibland tror jag att det är så det är och då hatar jag mig själv, för vem hatar inte ångest?

Ibland tror jag på det att jag är ångest och av det kan inget gott komma. För jag är Regina, inte ångest.

 

Jag har varit så långt ner på botten att jag är säker på att jag skönk igenom den, men jag har tagit mig därifrån, flera gånger, bara för att sjunka igen. Det är så det går till med mig, det är upp och ned. Dessa jävla (återigen, en är tillåten att svära åt sådant här) fördomar och denna förbannade okunskap om allt vad psykisk ohälsa heter, går däremot jämnt på topp. Jag har fått möta allt från du mår för bra för att få hjälp till du mår för dåligt för att vara min vän, och fy vad jag är trött på det. 

 

Mamma säger att det beror på okunskap, inte ren dumhet. Jag har kommit fram till att jag håller med henne. 

 

Jag vill att dessa fördomar, denna tabu, denna okunskap ska suddas ut. Försvinna. 

Jag vill att psykisk sjukdom ska tas på samma allvar som cancer, för det är lika läskigt.

Lika dödligt.

Jag vill att skammen ska försvinna genom att ingen skam läggs på patienter.

Patienter som jag, och alldeles för många av mina älskade älskade vänner. 

 

Jag säger inte att jag kommer att åstadkomma den förändring som jag vill ska ske,

men om jag, du, hon, han, hen aldrig försöker så kommer det ju bara stå still.

Vad har jag, vi, att förlora?

 

ps. inspirerad av min fina vän Mathilda, snälla läs hennes blogg. Den är livsnödvändig. På riktigt.

www.neonskylt.blogg.se