Konsten att vara

 

Vi hade enskilda samtal med denna nya kvinna som det är tänkt ska stötta oss i skolan de kommande två åren. 

Synd bara att hon inte verkar ha någon kunskap eller förståelse om depression och psykisk ohälsa.

 

Förra året så klarade jag skolan bättre än för väntat. Jag är stolt över mina betyg. Visst jag gick knappt i skolan på två månader. Okej jag hoppade av två kurser och fick ändå F i två ytterligare. Men jag klarade mig. Jag överlevde. Och i de andra kurserna fick jag bra betyg. 

 

Att behöva stå upp för sina rättigheter till hjälp och kämpa för förståelse, det är jag så trött på. Det här är en lärare. Hon ska vara min mentor. Hur ska en klara vardagen om inte ens vuxna människor kan bete sig på ett rimligt sätt? Jag önskar så innerligt att det fanns någon slags fortutbildning för lärare (människor) om typ: hur en behandlar elever med psykiska svårigheter, vilket stöd och vilken hjälp skall erbjudas?

Allt denna nya kvinna som jag fick presenterad för mig två timmar tidigare gjorde var nämligen att ifrågasätta. Det kändes som ett förhör. Jag var tvungen att försvara mig och de beslut som tagits kring min skolgång och att ja jag måste faktiskt gå till bup även om det kanske krockar med skola och ja jag prioriterar bup och ja ja ja. Det ska inte få vara såhär! Vi måste slippa detta. Snart. Annars blir jag galen (eller det är jag väl redan som hoppas på något bättre).