Första skoldagen
Jag började tvåan på gymnasiet idag. Vi har fått en ny kontaktlärare. Jag saknar vår gamla.
Vi hade enskilda samtal med denna nya kvinna som det är tänkt ska stötta oss i skolan de kommande två åren.
Synd bara att hon inte verkar ha någon kunskap eller förståelse om depression och psykisk ohälsa.
Förra året så klarade jag skolan bättre än för väntat. Jag är stolt över mina betyg. Visst jag gick knappt i skolan på två månader. Okej jag hoppade av två kurser och fick ändå F i två ytterligare. Men jag klarade mig. Jag överlevde. Och i de andra kurserna fick jag bra betyg.
Att behöva stå upp för sina rättigheter till hjälp och kämpa för förståelse, det är jag så trött på. Det här är en lärare. Hon ska vara min mentor. Hur ska en klara vardagen om inte ens vuxna människor kan bete sig på ett rimligt sätt? Jag önskar så innerligt att det fanns någon slags fortutbildning för lärare (människor) om typ: hur en behandlar elever med psykiska svårigheter, vilket stöd och vilken hjälp skall erbjudas?
Allt denna nya kvinna som jag fick presenterad för mig två timmar tidigare gjorde var nämligen att ifrågasätta. Det kändes som ett förhör. Jag var tvungen att försvara mig och de beslut som tagits kring min skolgång och att ja jag måste faktiskt gå till bup även om det kanske krockar med skola och ja jag prioriterar bup och ja ja ja. Det ska inte få vara såhär! Vi måste slippa detta. Snart. Annars blir jag galen (eller det är jag väl redan som hoppas på något bättre).
Dock så var det ju bra att hon kunde hjälpa mig och alla på bup att komma på anledningen till att jag är deprimerad: Jag har mens. B-vitaminbrist. Eller?!?!?!?!?!?
"Dom hära ärren är kanske läskiga för dig, men de är det vackraste jag har på mig"
Idag var jag på Panda da Panda på Gröna Lund och han är så bra. Nu ska jag berätta varför han är så bra.
Han vågar.
Han vågar.
Panda da Panda sjunger om självskadebeteende. Sånt som så många inte ens tar på allvar. Sånt som en tror att en är ensam om.
Han vågar.
Inspirerad av att Panda da Panda vågar ska också jag våga.
Jag vill inte romantisera. Jag vill inte att ni ska tro att antalet sår eller ärr visar hur sjuk en varit. Jag vill inte att någon ska tro att jag var stolt över mina sår. För det var jag inte, och vill inte att någon ska vara. Det som vi däremot ska vara stolta över, är våra ärr. De ihopläkta såren.
Det är ärren, inte de öppna såren, som visar att en kämpat. Klarat sig. Kanske med nöd och näppe.
De öppna såren var inte det vackraste på mig, men mina ärr är inte läskiga. För de har läkt.
Jag är stolt över mina ärr.
Jag menar inte att en ska skämmas över sår. Jag har aldrig valt att gå med långärmat, ha extra armband, inte använda shorts. Jag har valt att inte vara stolt, men inte låta såren eller ärren kontrollera mig. Vill jag ha kortärmat ska jag få ha det. Tittar någon extra så får hen titta. Är det jobbigt för mina vänner så får jag trösta dem. Om vi låter våra sår, ärr, kontrollera oss kommer vi nämligen bara må sämre. Vi kommer sjunka ned i en skam som kommer att ge ångesten ytterligare en vrå att krypa in i.
Låt inte ärren eller såren kontrollera dig. Då mår du bara sämre. Vill du ha kortärmat, ha kortärmat.
Vi vågar.
Vi vågar.
Med det menar jag dock inte att det för alla är rätt att ha kortärmat. Du ska självklart ha precis det som du känner dig bekväm i, men var inte rädd för att ha kortärmat på grund av röda streck. Med det menar jag heller inte att jag ignorerar att andra kan bli triggade av att se mina ärr, eller sår, så som jag skulle kunna bli om jag såg någon annans. Men att fokusera på att själv bli frisk i första hand, innan en hjälper andra, är faktiskt bara bra.
Jag har inga sår på mig längre. Jag har bara ärr. Och över det är jag så himla stolt.
Nästan 4 månader skadefri, och jag är så stolt över det. Över att jag kämpar varje dag. Över att jag inte fallit tillbaka på så pass lång tid. Den stoltheten jag känner, kommer ni alla andra som är fast också känna.
"Så ta mitt ord, istället för ditt liv" en dag kommer vi kunna säga "nu när jag tänker tillbaka på allt, har jag ett leende på läpparna, för det gjorde mig stark"
(Citat från: Taggatråd - Panda da Panda och Spegelen - Panda da Panda)
Kravallstaket mot ryggen och ångest i bröstet
Jag spenderar dagar med två av de finaste jag vet, vi går på bio och festival, skrattar och springer i ösregn. Ändå är allt som känns: ångest.
Jag är så trött på att andas i trekant och distrahera. Jag vill leva, på riktigt. Jag vill vilja, jag vill kunna och jag vill känna annat än den där förbannade äckelångesten som hängt med mig i dess starkaste form de senaste fyra dagarna.
Men vi fortsätter kämpa, visst gör vi? Vi faller inte tillbaka till rakbladet efter drygt tre månader. Vi går ihop och mot något bättre.
Idag var det Pride och jag gråter åt hur vackert det är med folksamlingar som brinner för samma sak.
