Konsten att vara

Jag spenderar dagar med två av de finaste jag vet, vi går på bio och festival, skrattar och springer i ösregn. Ändå är allt som känns: ångest.

Jag är så trött på att andas i trekant och distrahera. Jag vill leva, på riktigt. Jag vill vilja, jag vill kunna och jag vill känna annat än den där förbannade äckelångesten som hängt med mig i dess starkaste form de senaste fyra dagarna.

Men vi fortsätter kämpa, visst gör vi? Vi faller inte tillbaka till rakbladet efter drygt tre månader. Vi går ihop och mot något bättre.

Idag var det Pride och jag gråter åt hur vackert det är med folksamlingar som brinner för samma sak.