Konsten att vara

I förra veckan ringde jag till BUP Huddinge. Satt i telefonkön där de hela tiden säger: 

Du står fortfarande kvar i kön, som om en skulle känna sig mindre oviktig då. 

Idag mejlade jag min läkare på Bup Huddinge, för ingen har ringt upp mig och jag vet att det är henne jag ska kontakta då. 

 

Det låter inte som en stor grej att ringa ett samtal, skicka ett mejl, be om en tid - men för mig är det en stor grej.

För ett år sedan vågade jag inte ens säga BUP högt. För ett halvår sedan var jag så långt nere att jag aldrig bett om hjälp. Nu? Nu är jag så fast besluten vid att bli frisk att jag tar kontakten själv. Ingen behöver säga till mig att; Regina det kanske är dags att få en tid. Du har ändå inte gått dit på hela sommaren.

Jag vet själv. Jag vet själv att nu jävlar har det skitit sig.

 

Medicinen funkar inte, jag är nedstämd, sover inte ordentligt, blir arg för allt, humörsvängningar. Jag tappar koncentrationen för det enda jag kan tänka på är ångestklumpen i bröstet och vad den säger till mig att göra mot mig själv. För några månader sen, det räcker med tre, så skulle jag ha lyssnat och lagt mig ned i en hög av ångest och självhat. Nu står jag upp i samma hög och ringer, mejlar, skriker till de jag fortfarande tror ska hjälpa mig.

 

Men rädslan. Rädslan är överallt. Jag vill inte sjunka genom botten igen. Jag vill inte ligga under högen av skit i form av självhat och ångest och tårar ihopkletat till kompakt cement. Jag vill vara lycklig. 

 

Jag vill vara lycklig.

 

Jag vägrar förlora igen.