Konsten att vara

Jag döptes till Regina. Jag heter Regina. Jag är Regina. 

Ibland hatar jag mig själv och ibland hatar jag alla andra. 

Ibland älskar jag alla andra tillräckligt för att älska mig själv.

 

Det senaste året har jag tillbringat så mycket tid i Bups väntrum, Bups samtalsrum, Bups akutmottagning, Bups klinik. Jag har lagt ned så mycket energi på att inte må bra och jag har lagt ned så mycket av min själ i att bli frisk men hittils har det inte blivit som jag velat. Den där jävla (ja en får säga jävla, ingen är perfekt och om sjukdomar får man svära) depressionen släpper inte greppet och ångesten har sådant fast tag att jag undrar om den inte bara är en del av mig. Det kanske är så det ska vara helt enkelt.

 

Jag föddes med ångest. Jag har ångest. Jag är ångest. 

Ibland tror jag att det är så det är och då hatar jag mig själv, för vem hatar inte ångest?

Ibland tror jag på det att jag är ångest och av det kan inget gott komma. För jag är Regina, inte ångest.

 

Jag har varit så långt ner på botten att jag är säker på att jag skönk igenom den, men jag har tagit mig därifrån, flera gånger, bara för att sjunka igen. Det är så det går till med mig, det är upp och ned. Dessa jävla (återigen, en är tillåten att svära åt sådant här) fördomar och denna förbannade okunskap om allt vad psykisk ohälsa heter, går däremot jämnt på topp. Jag har fått möta allt från du mår för bra för att få hjälp till du mår för dåligt för att vara min vän, och fy vad jag är trött på det. 

 

Mamma säger att det beror på okunskap, inte ren dumhet. Jag har kommit fram till att jag håller med henne. 

 

Jag vill att dessa fördomar, denna tabu, denna okunskap ska suddas ut. Försvinna. 

Jag vill att psykisk sjukdom ska tas på samma allvar som cancer, för det är lika läskigt.

Lika dödligt.

Jag vill att skammen ska försvinna genom att ingen skam läggs på patienter.

Patienter som jag, och alldeles för många av mina älskade älskade vänner. 

 

Jag säger inte att jag kommer att åstadkomma den förändring som jag vill ska ske,

men om jag, du, hon, han, hen aldrig försöker så kommer det ju bara stå still.

Vad har jag, vi, att förlora?

 

ps. inspirerad av min fina vän Mathilda, snälla läs hennes blogg. Den är livsnödvändig. På riktigt.

www.neonskylt.blogg.se